Alora
Ibland finns det där så himla tydligt framför mig. Bara en handräckning och jag kan fånga mitt mål och andas ut. Andas de tyngsta andetagen i mitt liv men, som bara är som jobbigast just de 10 sekunderna innan man kan uppskatta sin prestation och glömma de jobbiga som just har varit. Allt är nu löst. Det för sitt liv mest plågsamma försvinner och andetagen blir lätta som om ingenting har hänt eller att något så jobbig har kunnat existera. Jag är framme nu vid mitt mål men, det känns inte bra den här gången. De 10 sekundrarna blir till 20 till 40 till 60 och jag börjar att kikna efter luft. Luften vill inte vara där och ge mig friheten att känna lättnad. Det vill ge mig ännu mer ångest och panik. Tillslut så frågar jag efter hjälp. Du höjer mina armar mot himlen och räknar ner sekunderna från 60 till 40 till 20 som blir 10 tills mina andetag blir till små pustar. Jag ser dig inte när jag står med min rygg vänd mot ditt ansikte men, jag känner din närhet. Tryggheten som sveper över mig och gör att det blir lätt att andas igen. Du säger att vi andas tillsammans. Vi går igenom det här tillsammans.
